WMSS

Folk som har lite vett i skallen brukar presentera sig. Vi tänker inte vara som "Gossip girl" där de skriver: "And who am I? That's a secret I'll never tell". Anledningen till det är att vi tycker att det är oartigt att inte presentera sig eftersom vi, till skillnad från en viss "girl" är förnuftiga människor. Därför tänker vi nu introducera oss.

När vi skriver "vi" menar vi egentligen Wilma, Matilda, Stina, och Stina (där av namnet på bloggen: WMSS, väldigt fyndigt, vi vet). Orsaken till att vi skriver "Vi" och inte Wilma, Matilda, Stina och Stina är:

1. Att det tar för lång tid att skriva allas namn. Ni tror väl inte att vi sitter spikade vid bloggen 24/7?

2. Att vi hade fått skrivkramp och då hade vi minsann inte kunnat fortsätta att publicera våra inlägg eftersom de endast hade varit halvfärdiga. Ni får alltså nöja er med ett kort och gott "Vi".

Vi ska nu berätta vår historia. Det är nämligen så att Wilma och Matilda har känt varandra sedan stenåldern. En helt vanlig sommardag var de ute gick en promenad. Fåglarna kvittrade och vinden svepte långsamt förbi och svalkade deras hud i den gassande solen. Plötsligt hörde de en ljuv stämma i fjärran, en sång. Vindarna tog tag i dem och förde dem båda till Gustav Adolfs Torg i Malmö. Där, liggandes på rygg mitt på kullerstenen fann de Stina Lindström, sjungandes "Leaving on a jet plane" för full hals. Åh, så vackert det var, så fridfullt.

Det sa klick direkt mellan dem och Stina reste sig upp och gick vidare med Wilma och Matilda. De kom till S: t Petri Läroverk, där träffade de på Stina Sandström (a. k. a Stinus), där hon stod och delade ut chips och sa "va god" till alla snälla elever, som tacksamt tog emot med ett leende på läpparna. Inga ord behövde yttras, ingen sång behövde sjungas, inga fler chips behövde delas ut. Wilma, Matilda, Stina och Stinus visste att de hörde ihop. De gick ut i livet, för att göra nya upptäckter, sjunga nya sånger, dela ut nya chips - tillsammans. Det é Party.

Som ni förstår så är en del av texten ovan påhittad men vi tycker om att ljuga. Ni kanske tycker att det är elakt men egentligen är vi snälla. Dessutom ljög vi inte så mycket den här gången. Faktum är att Stina faktiskt har, liggandes på rygg, sjungit "leaving on a jet plane" på Gustav Adolfs Torg. Hon tog verkligen i för kung och fosterland, det kan vi lova. (Däremot ljög vi när vi sa att det var vackert och fridfullt.) Stinus har säkert vid något tillfälle i livet delat ut chips och sagt "va god" och vi kan vid största sannolikhet garantera att Wilma och Matilda vid något tillfälle har varit ute och gått.

Nu när vi ändå har hamnat i sanningens minut, kan vi ju passa på att berätta hur det egentligen ligger till. Under denna minut hinner vi berätta att vi började i samma klass på S:t Petri skola. Tur var väl det för hur hade WM klarat sig utan SS? (SS har förövrigt har känt varandra sedan tidig bronsålder.)

Vi tycker om Diéri. Vi förväntar oss inte att ni vet vem denna person är och vi antar att personen i fråga inte vet det heller. Det finns inga planer på att avslöja denna djupa hemlighet men om ni är snälla så är vi. Förresten, kan man heta Diéri? Vi tycker om Diéri.

Vi planerar att försöka skriva i bloggen varje dag, men om det har gått ett år och du fortfarande sitter och väntar på ett nytt inlägg, kan du lika bra ge upp för det betyder antagligen att vi har gjort likaså. Då har du alltså väntat förgäves. Men sådana tråkigheter ska vi inte tänka på. Vi ska försöka att inte ljuga för mycket och vi ska också försöka att inte vara så HIMLA roliga. Även om det hör till vår vardag att vara det. /W